vigick.se

Kebnekaise fjällstation - Nikkaluokta

Den här morgonen började inte som alla de andra, för idag var det Amandas födelsedag. Emelie och Elsa bestämde sig för att Amanda skulle få sång på sängen trots att vi delade rum med tjugo andra människor, så vi kröp fram till Amandas madrass och började hest visk-sjunga. Det måste sett väldigt roligt ut för resterande vakna personer i rummet.

Idag var också den dag vi skulle gå till Nikkaluokta för att åka hem, så vi var uppe ganska tidigt (mitt i frukost-rusningen med andra ord) för att slippa känna oss stressade av tanken att missa bussen som gick vid femtiden.

Efter frukosten tömde vi ur all vår överblivna mat, allt utom turmaten och våra älskade nötpåsar, för att slippa släpa på onödig vikt och dessutom kunna göra andra vandrare glada. När vi gick och hämtade våra kläder ur torkrummet märkte vi till vår stora glädje att nästan allt var både torrt och varmt, det vara bara kängorna som var lite fuktiga.

Fjällen som börjar likna skog

När klockan bara var nio var vi färdiga för dagens första strapats som var från fjällstationen till båtbryggan. Ju längre vi gick desto mindre såg vår omgivning ut som fjällen. De spetsiga, snötäckta bergstoppar som vi sett var vi än tittat började nu sakta men säkert att försvinna bakom björkarna. Eftersom solen sken och vi höll ett bra tempo kändes de 8 km vi gick som knappt 3 km hade gjort dagen det regnade. Det enda som var lite synd var att Emelie hade dragit på sig en förkylning och behövde snyta sig ganska ofta. Det gick fortare än vi trodde att gå och när vi kom fram till båtbryggan var det 20 minuter kvar innan båten skulle gå så vi satte oss på våra väskor och vilade lite. Även fast solen sken var det väldigt kallt att bara sitta still så när båten väl dök upp var vi ivriga att komma ombord, dels i hopp om att det skulle vara varmare ombord och dels för att det var väldigt många som ville med och vi visste att alla inte skulle få plats (nästa båt gick två timmar senare). Vi hade trots allt kommit bland de allra första så vi hade rätt att komma med.

Vi fick plats och efter en halvtimmes båtfärd steg vi iland vid en liten kåta där de säljer allt ifrån renburgare till chokladbollar. Amanda och Emelie hade redan på båten förbeställt en renburgare och skuttade glatt iväg för att hämta den medan Elsa gick in i kåtan och köpte en nygräddad våffla utan sylt, till den trevliga lapplänningens förvåning. Han kunde inte förstå att man kunde vilja ha en våffla utan sylt. Vi slog oss ner vid ett bord och åt vår mat med ett stort leende på läpparna. Vi började prata med den trevliga killen som gräddade våfflorna och han berättade för oss att det var hans pappa som körde båten och att han och hans syster drev Kaffekåtan. Innan vi gick bad vi honom fylla våra vattenflaskor men han rekommenderade oss att vänta tills vi kom till en bäck med “det godaste vatten vi någonsin smakat” vilket vi starkt misstänker var hans ursäkt för att slippa göra det åt oss.

Emelie är den som går till källan (tills hon sig en make får)

När vi blivit varma igen var det dags att slänga upp ryggsäckarna på ryggen och gå den sista biten till Nikkaluokta, ca 6 km. Efter inte allt för lång tid kom vi fram till en mindre flod och frågade oss själva om det var den här bäcken killen hade menat eller om vi redan hade gått förbi den. Hur som helst stannade vi och fyllde på vatten och kollade på kartan för att se ungefär hur långt det var kvar. Det visade sig till vår stora förvåning och glädje att vi redan hade gått halva vägen och med god tidsmarginal mot vad vi hade trott.

Vi skrattade lite åt en skolklass som verkade lite stirriga över att bron vi skulle gå över gungade en del, och klappade oss själva på ryggen för att vi inte var sådana oerfarna småbarn

längre. Ju längre vi gick desto mer taggade blev vi på att komma tillbaka och vandra igen och helt plötsligt blev den lilla stigen till en mindre väg och vi såg en större byggnad torna upp sig framför oss. Vi var framme i Nikkaluokta!

Vi tittade på klockan och såg att vi hade några timmar att fördriva där och bestämde oss för att börja med att äta mellanmål som vi köpte i den lilla butiken/turistshoppen där de hade det mesta man kunde tänkas behöva, för en inte alltför billig penning. Efter mellanmålet såg vi oss runt på utställningen som fanns och hittade då sköna fåtöljer som vi satt och sov i ett tag.

Vy från buss

Bussen var lite försenade och det gjorde oss aningen stressade för vi ville hinna köpa middag innan vi hoppade på tåget men när vi kom fram till Kiruna station såg vi att de bara sålde kaffe och bullar, ingen mat så det fick vi glömma.

Det var med blandade känslor som vi hoppade på det en halvtimme försenade tåget, delar av oss ville vara kvar och fortsätta vandra medan andra delar av oss bara ville komma hem och få duscha, sova och äta riktig mat.

När vi släpade oss ur vår kupé för att få ett mål mat visade det sig att det inte fanns någon lagad mat kvar så vi fick överleva på mackor under kvällen, men det gick ganska bra det också. Efter att ha visat för den franska studenten som var på väg hem till Frankrike efter flera månader i Sverige hur man fällde upp sängarna i kupén och bäddat inför natten gick Amanda och Elsa en sväng genom tåget för att försöka hitta de trevliga damerna från Kaitumjaure och Mats från middagen dagen innan och säga god natt eftersom vi fått reda på att de skulle ta samma tåg hem som vi. Vi hittade Mats men inte damerna men var glada och nöjda ändå. Efter att ha stått en lång stund längsta bak på tåget och sätt lappland försvinna bakom oss gick vi tillbaka till kupén för att finna att sjuklingen Emelie hade somnat. Vi gick och la oss och gjorde det samma.

Dag 8