vigick.se

Komma hem

Vi hade ställt väckarklockan för säkerhets skull innan vi gick och lade oss men vi vaknade alla innan den. Fransyskan var också vaken så vi började morgonen med att bädda undan sängarna så att vi kunde äta våran frukost sittande upprätt istället för hukande i sängarna.

Eftersom våra kassor var på gränsen till uttömda efter vårt fjälläventyr såg frukosten med de mjuka (dyra) mackorna ut som en lyx vi inte kunde unna oss så Amanda och Elsa festade på Vasa-knäcke och en liten kopp kaffe. Emelie åt mest för syns skull eftersom hon var så förkyld att hon inte ens kunde känna smaker.

Efter frukost satt vi mest och väntade på att äntligen få komma hem. Resan hade varit underbar och bland det bästa vi gjort men när vi väl börjat hemresan ville vi komma hem med en gång. Tiden segade sig fram och utsikten var oinspirerande men någonstans i trakten av Uppsala frågade fransyskan hur långt det var kvar så vi fick något att göra. Vi talade med henne resten av tiden, men hon delade inte vår upprymdhet när vi äntligen började känna igen Stockholm och förstod att vi var minuter från centralen.

När vi så äntligen klev av tåget och var tillbaka i vår egen “värld” kände Elsa och Amanda sig lite sorgsna men Emelie försvann som ett sträck i jakt efter sina föräldrar, som var de enda som skulle komma och hämta på stationen. Det var trevligt att se alla som stod på perrongen vi kom till, de var iklädda samma enorma ryggsäckar och funktionsplagg som vi var och såg lika förväntansfulla som vi måste ha gjort åtta dagar tidigare. Emelies föräldrar hälsar alla

med kramar och skratt och orden bubblar ur eftersom vi alla vill berätta allt som hänt de senaste åtta dagarna på den korta bilturen från Centralen till Elsa där Elsa och Amanda ska släppas av.

När vi satt och väntade på bussen i Gällivare frågade Elsa de andra om de trodde att vi skulle göra fler fjällvandringar, än mindre tillsammans. Amanda sa hoppfullt Ja, men Emelie var tveksam. När hon ställde samma fråga i bilen var svaret två rungande Ja som hon helhjärtat själv höll med. Att vi skulle klara det tvivlade jag aldrig på. En tågbiljett hem är en motivation som någon att ta sig vidare men trots att allt var helt nytt för oss och på sina ställen riktigt jobbigt så tappade vi aldrig humöret eller snäste på varandra. Vi lovade varandra att vi inte skulle bråka oavsett hur ont vi hade i fötterna eller hur blött och kallt det var och det vi alla är mest stolta över från den här resan är att vi aldrig gjorde det. Vi levde som delar av samma organism under några dagar och det har förändrat oss alla, till det bättre hoppas jag.

Skönt som det var att komma hem planerade vi redan nästa års resa. Vi har fått blodad tand för fjällvandring så om någon av er som läser det här planera att åka till Padjelanta nästa år så kanske vi ses där!

Amanda, Elsa och Emelie